Känslan av att stå i mitten

Spelberoende är en diagnos; ett tillstånd som definieras i ett antal ja på några statistiskt säkerställda frågor; ett summespel. Om du frågar mig är ett spelberoende mycket mer känslan av att vara och känna sig ensam. Ensam med en hemlighet som genererar ångest, oro och skam. Ett tillstånd som ogenerat utnyttjas.

Allt börjar bra. Det är spännande, man blir belönad psykologiskt och materiellt. Man kan bli dubbelvinnare. Man vinner pengar. Beloppen kan variera – men man vinner – och blir till vinster som man regelmässigt återinvesterar i mer spelande. Inte nog med det: man ökar också sina insatser och man ägnar mer tid till att spela, drömma om spel och fantisera om sitt spelande och kommande vinster. Man blir också en del av en social kontext. Man blir delaktig i någonting som man delar med andra likasinnade: de som spelar och delar ens intresse för spel oavsett i vilken miljö man utövar sitt spelande. Det sistnämnda ska inte underskattas.

Att glida från vanligt spelande vad det nu är – till att ha stora problem med sitt spelande blir sakta men säkert en jakt på pengar. En jakt som handlar om att försöka vinna tillbaka de pengar man tidigare förlorat på spel. Det är för utomstående betraktare totalt korkat och beskrivs ofta som att hälla bensin på brasan i ett försök att släcka den. Och visst: det är korkat men för den som spelat bort sina sista lånade slantar är det i många stycken ett logiskt beslut baserat på tidigare erfarenheter. Man har faktiskt vunnit förr – ibland stora summor. Istället för att dra i handbromsen och berätta för någon man har förtroende för om vilken situation man hamnat i skaffar man på något sätt mer pengar. Man fortsätter spela i hopp om att vinna tillbaka det man förlorat för att kunna ställa allt till rätta.

Jakten på att försöka vinna tillbaka de pengar man förlorat är en plågsam jakt som leder till gränsöverskridande man inte trodde var möjligt. Man börjar ljuga om vad man håller på med under all sin vakna tid. Man börjar “låna” pengar som man själv inte äger. Tanken är ju att man ska betala tillbaka, men det sker nittionio gånger av hundra gånger aldrig. Man väljer bort saker som tidigare varit viktigt: familj, vänner, arbete, studier och ens fritidsaktiviteter. I denna gradvisa process får man två följeslagare: ensamheten och skammen.

Bonusar: både monetära och psykologiska

Jag påstår att spelbolagens erbjudanden om bonusar och lockrop om att kunna bli VIP-kund är en bidragande orsak till att många med spelproblem dras djupare in i sitt elände. Jag påstår att de budskap som basuneras ut – att mina insatta medel dubblas här och nu, att vi har ökat prispotten, vi har en jackpott – är delaktiga i fördjupningen av spelproblemet. Jag hävdar att de VIP-program som finns är djävulens påfund. Att som storspelare (och de med spelberoende är de faktum storspelare) bli uppringd av en person som berättar att man är unik och förtjänar personlig kontakt med spelbolaget är förrädiskt belönande för de personer man ringer upp. En dag ringer spelbolaget upp och säger: "du har inte spelat på ett tag – därför vill vi berätta att vi varit hyggliga och satt in x antal kronor på ditt konto som tack och belöning för att du är oss så trogen". En sådan belöning är inte bara monetär – den är också psykologisk.

Bo Kaspers Orkester sjunger:

"Det är som att synas men ändå inte se. Det är som att stå i mitten men ändå stå bre've. De är en stund på jorden man önskar vore fler det är så jag vill förklara det för dig när allt ljus är på mig."

Ljuset faller på mig när rösten som presenterar sig som min personliga VIP-ansvariga berättar att jag är speciell och utvald. Jag är inte ensam. Jag är viktig. Jag är någon. Mitt destruktiva spelande, skammen och ensamheten försvinner en stund när den väna rösten beskriver vad man som trogen kund hos spelbolaget kan få hjälp med. Det är som att stå i mitten när man ändå står bredvid; när man bär på hemligheter så skamfyllda att man i sin ensamhet överväger att ta sitt liv.

Taggar: spelberoende, diagnos, bonusar, VIP-kund, chasing
Kategorier: Blogg