Självavstängning: tak eller språngbräda?

Under de dryga 30 åren jag arbetat med spelberoende har jag sett en bransch i ständig förändring. När jag skrev boken ”Jakten på jackpot” i början på 2000-talet skrev jag ett kapitel som jag kallade DIGIT (Digital, Innovativ, Global, Interaktiv, Tillgänglig) där jag försökte mig på att, mest för mig själv, försöka förstå vilken riktning spelbranschen skulle ta – och hur jag skulle förbereda mig för det paradigmskifte som just då pågick.

Jag var övertygad om att spelbranschens skulle digitaliseras och att en rad förändringar skulle följa som ett brev på posten. I och med digitaliseringen tänkte jag mig att nya aktörer som förstod sig på internet och dess dynamik skulle dyka upp och att de, med sin kunskap och innovativa förmåga, förändra spel om pengar från grunden. Med digitalisering följer i allmänhet globalisering, påstod jag, och de landsgränser och andra påhitt som mänskligheten ritat i kartböckerna skulle bli ett minne blott. Jag tänkte också att spel om pengar skulle blir mer interaktivt; dvs erbjuda spelarna en än mer spännande och rolig upplevelse eftersom internet ger en rad möjligheter till interaktivitet mellan spel och spelare. Jag förstod också att digitaliseringen skulle förändra tillgängligheten på spel radikalt och att spel skulle finnas 24/7 – och med det är alla spelfria zoner puts väck. Och trots att min mamma sa att jag alltid haft livlig fantasi kunde jag nog inte föreställa mig då hur det skulle bli. Jag reflekterade också över riskerna med en digitalisering av spelmarknaden. Det jag funderade mest över var hur dygnet-runt-tillgängligheten och den interaktivitet jag tänkte mig att digitaliseringen skulle leda till skulle påverka riskerna för spelproblem.

Digitaliseringens proaktiva möjligheter

Men jag var också övertygad om att digitaliseringen skulle göra det möjligt att arbeta mycket mer proaktivt på såväl individnivå som på samhällsnivå. På så sätt skulle riskerna för att utveckla spelproblem minimeras. Via internet och de personliga spelkonton som skapas förstod jag att det är möjligt att ge varje enskild spelare individuell feedback och kunskap om det egna spelandet – inte om andras eller aggregerad gruppdata. Mina kliniska erfarenheter var att många av mina klienter var helt omedvetna om de inbyggda riskerna med spel, hur upptagna de var av sitt spelande och hur dålig koll de hade på hur mycket pengar de faktiskt spelade för.

Ingen berättade för dem om deras eget spelande och nästan ingen erbjöd dem säkerhetslinor att hålla sig till när det riskerade att gå galet eller de redan förlorat kontrollen över sitt spelande. Jag tänkte mig att man borde kunna övertyga/få spelbolagen att erbjuda en rad olika verktyg – till exempel möjlighet att sätta gränser för tid och pengar och självavstängning – för att hjälpa spelarna att minska riskerna och/eller dra i handbromsen om så krävs.

Självavstängningsregistret: bra, men inte riskfritt

Tålamod är varje elitidrottares bästa vän och detsamma gäller oss som arbetat länge med att försöka förebygga spelandets negativa sidor. Vi har sett spelutredning efter spelutredning författas bara för att hamna i nedersta byrålådan. Men nu sker det: i januari 2019 har vi en nya spellagstiftning. Jag är i stort sett nöjd med den omsorgsplikt som föreskrivs. Min enda farhåga är att den kommer att bli ett tak och inte en språngbräda, det vill säga att speloperatörerna gör vad lagen föreskriver och nöjer sig med det. Då riskerar nytänkandet och utvecklandet av nya spelansvarstyg att stanna av. Låt mig ge ett exempel innan jag avrundar. Jag väljer att använda självavstängning som exempel:

Lagen är glasklar. Det ska finnas möjlighet för spelare att stänga av sig från spel på olika sätt. Man ska kunna stänga av sig i 24 timmar och därefter finns ett stipulerat intervall som en månad, tre månader osv med ett max om 12 månader. Spelbolagen kommer att följa lagen – självklart – och det är bra. Men jag skulle vilja att speloperatörerna inte ser detta lagkrav om självavstängning som ett tak. Jag skulle önska att de införde ett än mer flexibelt sätt att arbeta med självavstängning. Jag skulle vilja att man utöver det lagen stipulerar införde två saker: dels en självavstängningskalender och dels möjligheten till partiell avstängning.

Med självavstängningskalender menar jag precis det: Erbjud spelaren möjligheten att med hjälp av en kalender kunna stänga av sig från spel, till exempel i samband med löne- eller pensionsutbetalning, julafton, födelsedag eller andra tider som man vet om att det är viktigt att inte lockas till spel. Erfarenheten är att de flesta spelar vet under vilka perioder de spelar lite för mycket.

Med partiell avstängning menar jag det att erbjuda spelaren möjlighet att stänga av sig från spelformer som man av något skäl absolut inte vill spela på. Därmed slipper man bli exponerad för de spelformerna. Min erfarenhet är, och nu svär jag i kyrkan, att många problemspelare har problem med till exempel kasinospel på nätet men inte med Lotto, skraplotter eller spel på hästar.

Till sist …

Spelarna ska från och med 2019 erbjudas möjligheten att med ett knapptryck stänga av sig själv från spel hos alla bolag som har licens i Sverige. Avstängningen sker via ett centralt avstängningsregister. Det är ett beslut jag applåderar och välkomnar. Det är ett elände, om man nu vill sluta spela helt och som en skyddsmekanism spärra sig från spel, att vara tvungen kontakta varje enskilt spelbolag för att få det gjort.

Nyss viskade en fågel i mitt öra att man i Danmark – där man redan har ett sådant system – inom en snart framtid kommer att utöka den tjänsten så att man med ett knapptryck kan blockera sig från all spelreklam. Tjohej! Dubbla applåder till Danmark.

Taggar: DIGIT, digitalisering, spelfriazoner, självavstängning, spelansvar
Kategorier: Blogg